Min målsättning var fem timmars rulltid, för det här var ju första gången på två år som jag cyklade över 80 kilometer. Jag nådde nästan mitt mål. Någonstans mellan 5:08 och 5:13, beroende på vilken tjänst man lyssnar på, blev min rulltid. Och med tanke på hur sliten jag var i ryggen de sista fem milen så är jag nöjd med det.

Det var verkligen som att örfila igång säsongen, att istället för att köra ytterligare ett par Älgörundor så smiskar man igång sig själv rejält med någonting riktigt långt. Jag gillar ju egentligen inte distanser över 100 km, och gärna i konstant solsken. I söndags fick jag i alla fall solen, så de extra milen var det bara att tugga i sig.

Nu är jag redo för backarna ute på Tyresö. Och efter att jag börjat använda Strava jagar jag PR i alla segment jag hittar.

http://niklas.jakobsen.se/saljes-cervelo-soloist-team-med-pedigree/

Cykeln är såld

Och när jag svängde in på parkeringen stod Kent redan och väntade. När Jonas svängde in och hoppade ur sin bil berättade han att vi skulle få sällskap av två som nyligen kommit hem från Kanarieöarna och därmed har en hel del mil i benen redan. Jag var nervös.

Vi började med FRA-rundan, och jag märkte att gårdagens timme i sadeln hade mörat bakdelen riktigt ordentligt. Det ömmande den första kilometern, men sen släppte det. Jag märkte också att jag hade mer tryck i benen än vad jag trodde.

Med respekt för distansen vi skulle cykla höll jag dock igen så gott det gick. Ibland måste man ju sprätta till…

Ett par timmar senare, och 55 kilometer senare rullade vi in på parkeringen igen – och rundan kändes riktigt bra! Jag tror jag och Färingsö är på väg att bli kompisar.

Två pass på racern på totalt 80 km och en rask promenad på nästan 6 km känns som en bra helg.

Några gånger i veckan så är jag nöjd.

Så varför inte planera för att reprisera hela härligheten även i år?

I år avslutas Girot återigen med ett tempolopp inne i Milano, men den avslutande veckan är helt annorlunda mot förra året. Inge Zoncolan eller Colle delle Finestre, utan istället är det stigningar som Stelvio, Mortirolo och Tonale som står på menyn.

Det jag tänker mig är en resa över en vecka, måndag till måndag. Den 21 maj flyger man till Milano och den 28 maj flyger man hem från Milano. Under denna vecka kommer man hinna med minst fyra rejäla stigningar, men kanske till och med fem eller sex. Man kommer hinna se ett flertal bergsetapper på plats och även den avslutande tempoetappen i Milano. Man kommer hinna bo på ett flertal fantastiska orter i norra Italien och man kommer få ta del av den fantastiska mat som finns överallt i stövellandet.

Etapper att se på plats:
25 maj, etapp 19: Treviso – Alpe di Pamepago [profil]
26 maj, etapp 20: Caldes – Passo dello Stelvio [profil]
27 maj, etapp 21: Milano – Milano

Är man riktigt duktig hinner man även med två av guldkornen från förra året – Colle delle Finestre och Nevegal.

Ska du med?

Idag var jag, Kent och Jonas ute på en riktigt härlig runda vid Hellasgården. Ungefär halvvägs, vid Erstaviken, kommer ett parti där hela vägen består av blankis. Helt omöjligt att ta sig över, speciellt när den inte syns och man kommer blåsande i drygt 40 km/t.

Resultatet kan ni se i videon ovan. Jag klarade mig förvånansvärt bra med skrubbsår på knät och en svullen och öm armbåge. Jag brukar vurpa rejält en gång per år, förhoppningsvis blir det inga fler under 2012.

Here we go…

Löpning, nytt för i år får man ändå lov att säga. 73,8 kilometer.
Cykling, katastrofdåligt år med bara 2026 kilometer. Pinsamt.

Jag ska försöka hålla 5-10 kilometers löpning per vecka och jag borde utan problem klara det tiodubbla på cykel.

Vi började med ett backrace upp till Fåfängan, för att få upp värmen i kroppen lite snabbt. 300 meter med ca 10% lutning satte igång hjärtat ordentligt. Att jag fick bakhjulssläpp när jag ställde mig upp och accelererade i uppförbacke var dock lite illavarslande för nedförskörningen, men vi tog det lugnt och försiktigt så det gick utmärkt för oss alla.

Sen ut på Kvarnholmen och upp till makaronfabriken, sen styrde vi ut mot Älta. Vi passerade Hellasgården på vägen innan vi nådde Flaten där vi vände hemåt via Skarpnäck och Skogskyrkogården.

När vi kom in till stan igen gasade vi på till Bianchi-caféet för en fantastisk varm macka med fänkålssalami.

Trots en temperatur runt 0 och ett rätt grått och tråkigt väder så är det helt fantastiskt att det fortfarande går att cykla!